frokenpernillasord.blogg.se

Arbetsrotankar och tips

Jag har funderat mycket under åren på hur man skapar den bästa tänkbara arbetsron i ett klassrum.

Först kan man fundera över vad som är en bra arbetsro. Det tror jag att alla goda pedagoger kan skriva under, att det beror lite på. Det finns olika slags arbetsro-det beror på vad man gör. Så lite situationsbundet är det. Ibland kan och behöver det vara alldeles tyst men ibland  är det perfekt med ett lagom arbetssorl. Ni vet de där tillfällena när man bara njuter av att det jobbas för fullt, när engagemanget är på topp och eleverna hjälper varandra och diskuterar. När de pratar om jobbet helt enkelt. Det är härligt och eftersträvansvärt. 

Vid vilka tillfällen kan man då kräva att det är tyst i ett klassrum? När är det viktigt för lärandet. 

I mitt klassrum kräver jag om tystnad vid prov och diagnoser, vid välskrivning och vid egen tyst läsning. Om det inte är en klass med nybörjarläsare där det  behövs läsas högt för sig själv, vill säga.

Vid många tillfällen har vi lugn klassisk musik på i bakgrunden. När barnen räknar själva i matteboken, får de gärna lyssna på klassisk musik i egna lurar. Bara de kan visa att de kan jobba bra då.

Hur får man egentligen till det där arbetssorlet?

Jag påminner inför varje lektion att vi ska ge varandra arbetsro och att man bara pratar när man hjälper varandra. Om vi kräver tystnad hela tiden, anser jag att man kommer att stoppa eleverna från att hjälpa varandra och därmed stoppa lärandet en hel del. Jag vill i alla fall ha ett lärande klassrum, där eleverna kan vara varandras läranderesurser. 

Jag låter ofta såhär:

Mina sk arbetsrorepliker: 

“Vilka kommer att satsa på att ge varandra arbetsro nu under arbetspasset? Härligt!”

“Ni kan ju det där med arbetsro, så kör som ni brukar!”

När det blir för pratigt

Men vad kan man då göra om det råkar bli för pratigt? 

Jag har några knep. Jag undviker att höja rösten eller hyssja. När det blir för pratigt ställer jag bara frågan rakt ut: “Vilka behöver prata just nu? “ 

Just den frågan ställer jag för att bekräfta att vi ska ha just ett lärande klassrum. När jag ställer frågan, räcker de upp handen som håller på att hjälpa varandra. Då vet jag vilka som behöver prata just då och så ber jag dem bara att prata lite tystare. Om de behöver prata en längre stund, föreslår jag att de kan gå in i grupprummet eller utanför i korridoren eller köket för att fortsätta hjälpa varandra.  De som bara pratar och faktiskt stör de andra, blir då påminda om arbetsrons betydelse och slutar störa. Oftast fungerar detta. Sedan jag började med detta, märker jag stor skillnad på arbetsron. Den blir liksom hållbar och barnens arbete tas på allvar. Det känns i alla fall som att de känner det själva- Att deras arbete är viktigt.

Om det mot förmodan skulle vara någon som faktiskt forsätter att störa, så kan jag be denne att gå och sätta sig någon annanstans och jobba. Jag vill poängtera att jag inte slänger ut någon, men jag menar att den som stör faktiskt inte får det och om denne ändå inte slutar, så kanske det är bättre att den väljer en annan plats- en annan arbetsplats helt enkelt där denne och andra kan koncentrera sig bättre. Då är det viktigt att det finns sådana arbetsplatser också. 

“Om du fortsätter att störa, kanske du kan sitta på en annan arbetsplats.” (Jag tycker inte att det är fel, men jag kanske blir påhoppad efter det inlägget… Det fungerar ialla fall i mitt klassrum.) Jag känner att barnen vill vara i klassrummet och tillhöra gruppen. Det kan självklart finnas undantag med vissa enstaka elever som har olika svårigheter, men det fungerar oftast.

OM det ändå vid vissa tillfällen blir jättepratigt eller rent av stökigt. Om de inte lyssnar på det jag sagt innan osv. Då vet mina elever att jag går och ställer mig där framme mitt på vår samlingsmatta och väntar. Det betyder att jag just då är en sk. “arbetsrovakt” och då kan jag inte gå runt och jobba som jag ska och hjälpa de som behöver hjälp. Då ser de att jag inte kan hjälpa dem och så fattar de att det  inte ska behövas en arbetsrovakt. De behöver ju min hjälp. Det är inte ofta som jag behöver göra detta, men det fungerar väldigt bra. Jag behöver inte säga så mycket, inte skälla eller vara negativ. Ofta säger jag bara “ Då får jag stå här och då kan jag inte hjälpa er.” Underförstått så förstår de då vad jag faktiskt är till för och de vill ju ha hjälp.

Jag har haft några riktigt svåra grupper under åren och jag har ibland då fått ta till än mer drastiska åtgärder. Jag har då sagt, när inte det andra fungerat, att “Då går jag och hämtar en annan fröken.”

Och så går jag ut genom dörren och stänger den. Barnen kan bli lite paffa först, men direkt går jag in igen (helst ut genom en dörr och in igen genom en annan) och säger med glad röst “ Hej här är en ny fröken eller “ Hej, får jag jobba med er?” eller “Hallå- är ni redo för lite matte?” 

Jag vet att detta kan anses vara  lite knäppt, men jag gör det för att ladda om och försöka vara positiv. Det brukar fungera. Det fungerar iallafall mycket bättre än att man börjar att skälla och förmana.  Som ni nog förstår-kan man inte göra detta för ofta. Då tappar det effekt. Det görs bara vid vissa riktigt svåra situationer. Det gäller då när man kommer in igen att man INTE pratar allvar eller börjar att messa. Barnen förstår att vi alla liksom börjar om. 

Tysta tecken

Jag försöker att använda mig av tysta tecken. Det är en stor del i mitt arbete för att skapa bra arbetsro. Det är en av mina första kollegor Asta Werlinder, som lärde mig om detta. 

Under åren har de tysta tecknen utvecklats och blivit fler, många gånger påhittade i samråd med eleverna. Här är tysta tecken som jag använder:

• Jag använder röd/gröna arbetskort. Om någon kommer fram eller ropar visar jag bara med handen som en drottning Silvia vinkning- vinklar med handen för att visa att de faktiskt får gå till sin plats och vända sitt kort till rött. Detta för att det alltid finns vissa barn som alltid ska gå före alla andra-  och låter jag dem gå före för att de proppsar på det, tappar jag bort vilka som ska få hjälp och i vilken ordning. Det får jag ibland förklara högt.                                              Medan de väntar på hjälp, har de saker de kan göra: C3BM, hoppa över något eller arbeta med något som vi bestämt att de kan arbeta med medan de väntar på hjälp.. Att barnen har något meningsfullt att göra medan de väntar på hjälp, eller att de alltid vet vad de ska göra när de blir klara - det kommer jag att skriva om i ett kommande inlägg. Det är en hel föreläsning bara det- hur man kan skapa ett sk "hållbart" klassrumsarbete. Att alla vet vad de ska arbeta med.

• Barnen kan komma fram och lägga handen på min axel om det är någonting som är någonting annat som de snabbt behöver få hjälp med. Alltså om jag står och pratar med någon annan eller är upptagen med någon på något sätt. Att lära sig att inte avbryta, men ändå be om hjälp. Då kan jag lägga min hand på dennes hand och därigenom visa att jag vet att denne behöver hjälp med någonting. Jag kan med tecken eller med en blick visa att jag kommer så fort jag är klar. 

• När barnen behöver gå på toa eller gå och dricka kommer de fram eller bara söker min blick och visar ett sk. time out -tecken. Då kan jag bara nicka eller visa ok med tummen upp.

• Om barnen tycker att uppgiften är alldeles för enkel kan de visa vattennivå-tecknet.

Det kommer jag att berätta mer om i kommande inlägg - men kort :

Är det för enkelt, visar de men handen vid mitten av smalbenet, är det för svårt visar de med handen ovanför huvudet,. Jag kan fråga hur uppgiften är om den är lagom och visar då med min hand i brösthöjd. De kan de nicka tillbaka eller visa en annan nivå för att visa mig. Ingen behöver säga rakt ut- "Fröken, det är för lätt! “ och därigenom stressa andra. Om en uppgift är för lätt kan jag “uppgradera” eleven och de får jobba med lagom uppgifter. Detta är ett sätt att arbeta formativt med tysta tecken, i samförstånd med eleven, utan att störa någon annan.

• I matsalen kan det bli ganska pratigt och ljudet bara stiger och stiger till en ohållbar situation. Självklart ska jag var aktiv och jag äter som det heter pedagogiskt. Men jag vill inte springa upp hela tiden och hyssja och påminna barnen. Jag kan visa sänk-rösten tecknet till barn vid ett annat bord och får oftast en blick tillbaka som visar att de förstått. Jag kan också visa upp hur jag håller i besticken i luften, för att påminna om att de ska äta på ett trevligt sätt. Alltid med en glad min-då förtåsr de oftast.

Vi plingar i en klocka och påminner om fem tysta minuter och när de är över och man får börja att prata igen- visar jag ett tecken som ser ut som -hur ska jag förklara detta...hm..få se…Jag håller upp ena handen-”pratar” genom att stänga tummen mot resten av fingrarna - ja som att handen pratar helt enkelt och sedan gör jag tummen upp. De rörelserna ihop gör att jag inte behöver säga något högt. Bara visa. Väldigt enkelt. 

• Visa med tummen- Det fungerar på en massa bra sätt vad gäller utvärdering och BFL.

• Jag jobbar med KL och då arbetar barnen ofta i lärpar och i sina basgrupper. När de arbetar med detta är det ju pratigt på ett annat sätt. Det är full aktivitet och jag går runt. Då har vi istället bestämt att de vinkar till mig om de behöver hjälp. Fungerar väldigt bra. 

• Om någon behöver ta en sk. runda för att ta en liten break, kan de visa mig tecknet där de springer lite med pek-och långfingret i sin hand. Jag ger ok genom att visa tummen upp. Jag kan även föreslå detta genom att visa det tecknet till en elev som verkar behöva en paus. Detta är bra, då man inte högt vill prata om detta, då kanske annars alla helt plötsligt ska springa rundan.

• Om någon redovisar inför gruppen och står där framför alla. Sitter jag alltid nära och beredd att hjälpa den som redovisar. Detta speciellt om det är yngre barn som är lite nervösa. Jag visar att jag finns som stöd. Jag kan hålla min arm och hand lite nära dem som ett stöd i ryggen liksom. Om de behöver prata högre-så har jag ett tyst knep. Barnen vet om att när jag skruvar som på en låtsasvolymknapp i ryggen, så vet de att de behöver prata högre. Detta är inget tips på arbetsro egentligen, men det är ett tyst tecken som jag använder.

Vuxna som pratar

Om vi ska kunna förvänta oss att barnen ska ge och ha arbetsro i ett klassrum, måste vi vuxna vara en del i detta. Ofta har jag stött på vuxna som minsann får prata högt med varandra och därmed störa. Som om vuxna inte ingår i arbetsron. Jag menar att vi vuxna verkligen behöver tänka på att inte stå och småprata om annat precis bredvid elever som sitter och förväntas arbeta koncentrerat. Vi måste respektera barnens arbete. Att vi vuxna pratar om det vi ska och måste vi prata med varandra i klassrummet, så får vi göra det tyst och kanske gå åt sidan.